Sol ute men regn i sinnet

När jag startade datorn imorse och gick in på de ”vanliga” sidorna jag besöker fick jag ett bryskt och sorgligt uppvaknande. Ännu en forumvän har fått lämna jordelivet. Alldeles för tidigt har Anna lämnat sin familj med man, 2 barn och sin älskade hund.

Anna kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Vi har rest på en gemensam cancerresa (precis som jag rest med alla andra goa tjejer på Cancerforumet) och hon har alltid funnits där med kloka ord, uppmuntrande ord och tröstande ord.
Du kommer fattas mig Anna. Sov i ro och hälsa Linda och de andra forumänglarna.

Vi ses i Nangijala

Nä int blir det nå mycket int

Springer ju inte direkt benen av mig härinne numera. Bloggtorka eller ja inte vet jag. Men det blir liksom inte hursomhelst.

Tänkte dock att jag skulle uppdatera er som ändå följer min blogg (heder åt er som inte tröttnat för jag ser ju att fler av er är in här och kikar med jämna mellanrum) med vad som händer. Eller snarare inte händer.

För det händer väl inte så mycket egentligen. Nåja jag har gått 2 steg i en ledarskapsutbildning för cirkelledare på Studiefrämjandet i Gävle. Jättebra har det varit både del 1 och del 2. Främst för att det är så bra ledare och att grupperna varit sammansatta med härliga människor. Men innehållet har passat mig också. Mycket praktiska övningar och det gillar jag. Diskussioner och klurigheter att lösa i grupp. Mycket av det vi lärt oss har jag också nytta av i mitt yrkesverksamma liv känner jag. Men väldigt mycket kommer jag ha nytta av i mitt privatliv med. En får sig en tankeställare både här och där av allt!
Att jobba med sig själv är aldrig fel. Det borde fler prova på!!

Kroppen min är inte som förr. Den är bråkig och trist. Jag har haft mycket ont främst i rygg, höfter och under höger fot. Nya bra skor hjälper inte. Läkaren tror på Artros och det är ju käckt men inte helt oväntat. Behöver gå ner mer i vikt för att lätta på ”trycket” lite men hur kunna motionera när jag inte kan gå långt alls innan jag inte kan gå överhuvudtaget. Moment 22 liksom.
Äta bättre. Jodå det gör jag mestadels. Tallriksmodellen på jobbet och så unna sig lite på helgerna. Är det så fel. Inte äta alls tror jag är det som skulle funka bäst men det är inget jag ställer upp på. Banta med olika metoder är jag less på. Jag vill röra på mig. Simma då sa nån. Jag är ”not fond of badhus” så att säga så det går fetbort. Vem vill ta sin feta kropp och exponera sig i ett omklädesrum med en massa smala vältränade människor???? Inte jag iallafall.

Hundarna får inte allt de behöver heller längre. Visserligen tränar vi och jag tävlar ju också en hel del. Men jag känner att jag skulle vilja göra mer. Men kanske har de det bra mycket bättre än många andra så jag ska väl inte lägga på alltför dåligt samvete ändå. De får promenader, de tränas och tävlas, de socialiseras både av oss och på dagis, de har en stor tomt att härja runt på och så får de enormt mycket K Ä R L E K.

Kärlek ja. Tänk att jag är lika kär (om inte mer) i min man nu efter 22 år ihop som jag var ibörjan. Därför blir jag som halv när han är borta. Så ock i torsdagskväll då han var på platschefsträff med sina chefskollegor. 1 natt borta. 1 natt av saknad. Ingen varm hand i min hand i TVsoffan på kvällen. Inget pysande och snarkande vid min sida under natten. Tänk att man nästan kan sakna ”oljuden” med Det är kärlek det! Alla borde få uppleva det i sina förhållanden men tyvärr är det inte alla förunnat tydligen.

Nu verkar det som om maten är på G snart så jag får väl avsluta nu då.
Ha det gott alla
Kram Lisa

Nytt år och nya möjligheter

En lite klyschig mening kanske men det är precis så jag ser det.

Detta Nyår kändes lite extra bra faktiskt. Dels firade vi det med min bästa kompis och hennes sambo och hade supertrevligt. Åt god mat och hade det hur mysigt som helst. Mycket skratt som alltid när vi ses.
Dels så blev jag påmind på Cancergruppen på FB om hur man kan se varje nytt år och det tog jag till mig direkt. Varje nytt år jag får uppleva är ett bonusår där jag kan lägga till titeln ”jag lever” till mina andra titlar (mamma, fru, matte, vän, fritidspedagog etc).
Bara det är ju verkligen värt att fira. Istället för att som många andra oja sig över att jag blir äldre så firar jag det istället. Härligt ännu 1 år till mina 53 detta år alltså.

Under stora delar av 2011 har jag varit grymt dålig på att blogga. Sorry! Men jag har inte haft någon lust alls faktiskt. Sen började jag ju jobba 75% efter semestern och det har gjort att jag inte har samma ork längre på flera sätt.

Jag inser att jag aldrig kommer orka jobba mer än 75% så länge jag jobbar med det jag gör. Efter en hel dag på jobbet är jag totalt slut och orkar inte så mycket. Är så trött i huvudet efter en hel dag.
Sen är kroppen inte så överrens med mig längre heller. Jag var ju så glad i somras när jag började jogga och det till en början gick så bra. Men sen sa höfterna/ljumskarna upp sig och jag fick lägga ner det tyvärr.
Lika bra att gnälla av sig nu då när jag ändå håller på. För jag blir lite less ibland när jag har värk varje dag, är stel som ett kylskåp och har problem med vissa saker som jag tidigare tagit för givet.

Röntgen jag gjorde har jag fått svar på och det stod att allt var oförändrat i magen och på levern och att ryggen såg bra ut. Men det stog inget om höfterna och ljumskarna så jag måste ringa efter helgerna och höra om de alls kollad det.

Annars mår jag bra och har framtidsplaner både med hundarna och privat. Utställningslivet är nu slut för vår del i väntan på att Qvittra blir veteran (om vi nu vill och orkar köra igång igen då). Istället ska jag lägga fokus på att träna och tävla i rallylydnaden och lite viltspår. Ev också vanlig lydnad med Shakiro om vi kommer så långt i vår träning.

På det privata planet är det väl inte så mycket planer mer än att vi ska resa någonstans igen i höst. Men vart vet vi inte riktigt nu. Vill till Kalibrien, Estepona-Gibraltar, Kroatien, Menorca, Cypern, Sardinien eller nåt annat. Så just nu kollas det hotell, flyg, färdiga charterresor osv. Jag gillar ju att planera så det är väldigt roligt faktiskt att drömma sig bort.
Resa är nog det absolut roligaste jag vet.

I höstas var vi ju på Skiathos, Skopelos och Alonissos och till Skiathos vill jag absolut resa tillbaka. Finns så mycket mer att se där. Men inte i år. I år ska vi helst till nåt nytt ställe om du frågar mig. För att upptäcka nya saker och ställen är ett av det bästa i livets skola.

Om några dagar fyller min äldsta 30 år. Kan knappt fatta att hon blivit så ”gammal”. Det betyder ju att jag är ännu äldre! Gulp!
Hittade en underbar dikt på nätet som jag skrivit i min hälsning till henne på nättidningen GD till hennes födelsedag. Den var verkligen ”riktad” till henne tyckte jag.
Min dotter är en äventyrslusten tjej och före jul tog hon ryggan och drog till Sri Lanka. Hon är tuff min dotter.  Jag önskar henne all lycka i framtiden och hoppas att hon ska infria alla sina uppsatta mål och drömmar.
Puss på dig min älskade dotter



Hoppas 2012 ska bli det bästa året någonsin för mig och mina nära och kära!
Kramelikram
Lisa

Gubben i månen trackar mig!

Tänk att vissa personer (läs: jag) är så himla känsliga för när det är halv och helmåne på himlen. Jag sover mycket sämre, svettas mycket mer om nätterna, måste gå upp både 1 och 2 gånger på toa varje natt.

Den där gubben i månen borde nån ta ett snack med. Han förpestar ju inte bara mitt liv några dagar per månad utan även min hund Shakiros. Shakiro reagerar så tillvida att han får infektioner i munnen då. Konstigt? Ja det tycker vi med och det tog ett tag innan vi förstod att det faktiskt var så. Men i 9 år har han reagerat på samma sätt varje gång det blir måne = han börjar slemma och blir röd i kanterna på tungan. Det kan liksom inte vara en slump så många gånger per år i 9 år.

Än har jag inte lärt mig exakt vilka inställningar jag ska ha för bästa resultat när jag fotar Gubben i månen. Det här kortet ovan är taget utan stativ. Vet ju att bästa resultat får man med stativ och fjärrkontroll alt. fjärrutlösning. Måste läsa på lite mer om hur man gör för att få bästa möjliga resultat till nästa gång gubben tittar fram. Och så önskar jag mig ett ännu bättre teleobjektiv Mycket vill ha mer.

Den här veckan har jag startat ”Operation-komma-i-form-till-Tjejmilen-nästa-år”. Jag skrev väl förut att jag ville gå ner lite till för att bespara mina knän (har artros i vänster knä) men äh vad sjutton jag börjar nu så kanske jag går ner lite till på så sätt istället tänkte jag.
Så sagt och gjort i onsdags gjorde jag min första löparrunda. Har mätt ut en sträcka på 3.23 km som går från vårt hus, länst ut på Åshuvudet och vända, ner förbi lilla stranden, stigen som går nedanför åsen till viken nedanför vårt hus och så upp till huset igen. Trodde aldrig att den skulle vara så lång men enligt kartfunktionen på www.iform.se så är den faktiskt så lång. Perfekt sträcka att börja med när man är så otränad som jag är.

I onsdags kanske jag sprang totalt ca 2 km av de där 3.23. Resten gick jag i snabb takt. Tänkte imorse då jag knöt på mig joggingskorna att jag iallafall ska springa längre än förra gången. Målet var att ta en längre sträcka från början dvs förbi huset (där det bor såna som Grotesco sjöng om på Allsången som rår för allting ) där jag var tvungen att börja gå lite smått förra gången.

Gissa om jag är stolt och nöjd med mig själv när jag idag sprang nästan hela sträckan. Det var bara uppför backen från stranden till huset (ca 50-75m) som jag gick. Trodde jag aldrig. Det går kanske inte lika bra nästa gång så jag får väl vara nöjd och glad åt dagens joggingtur iallafall.

Nu gäller det att hålla igång det här och fortsätta springa iallafall 3 ggr/veckan som är mitt mål. Fortsättning följer!

På måndag börjar jag jobba igen. Har ingen såndär ångest man brukar ha efter flera veckors semester när man ska återgå till jobbet. Skönt. Men så har jag ju bara några veckor jag ska jobba innan vi åker till Skiathos. Längtar vansinnigt mycket efter den resan. Få sola, bada, äta och dricka gott och bara njuta. Förra årets Kretaresa går ju inte att jämföra då jag precis hade avslutat min sista cellgiftsbehandling och inte var i sååå bra kondition direkt.
I år behöver jag inte vara rädd att någon peruk ska blåsa av eller flyta iväg i havet för i år har jag ju hår!!!

Har verkligen blivit bekväm med min korta frisyr men bara hatar att jag det ser ut som afrokrull när det är nytvättat och jag inte använt plattången. Det är iallafall i lika bra kvalité som det var innan jag tappade det så det får jag väl vara nöjd med.

I torsdags träffade jag min bästa vän. Vi hade en heldag inne i Gävle först på stan med god lunch som hon bjöd på och sen köpte vi med oss gott fika och satt hemma hos henne en stund innan vi tog en lång promenad runt Golfen. Underbar dag och solen visade sig också så vi kunde njuta av promenaden och sen av att sitta ute och samtala om ditten och datten i hennes trädgård. Tusen tack min vän för en härlig dag i ditt sällskap!!!

Nu ska jag platta till håret och sen gå en promenad med hundarna.
Ha en fortsatt fin helg.
Kram Lisa

Tävling

Jag är med i en tävling hos Längtans Hem om ett jättefint Rasselarmband från Messini Design. Var med du med!!

Semester….

…. som jag verkligen lätt skulle kunna befinna mig i för alltid!
Jag verkligen älskar de sköna avslappnade morgnarna när man i lugn och ro får ”morna” till sig. Äta en sen och lååååång frukost. Göra vad man vill och när man vill. Vara vaken långt in på natten om man känner för det för man vet att man får sova tills man vaknar. Sola, bada, äta och dricka gott, ta härliga promenader utan jäkt, resa iväg några dagar och upptäcka nya platser….. ja göra exakt vad man vill exakt när man vill utan några måsten.

Fyra semesterveckor av fem har gått. Eller gått! Flugit fram snarare! Maken börjar jobba igen imorgon och det känns lite vemodigt. Jag har ju helst min ledighet hela tiden med honom. Men såklart ska jag njuta lite extra av min sista vecka. Eller sista är det ju inte. Jag jobbar några veckor och sen har vi en veckas utlandssemester på ön Skiathos att njuta av. Det känns mer än skönt att se fram emot med tanke på att vår semester inte haft såååå många soliga och varma dagar precis.

På semestern ska man ju hinna så mycket. Göra ditten och datten och ha en massa att berätta när man kommer tillbaka till jobb eller skola. Riktigt så funkar inte jag (eller vi snarare). Vi vill verkligen bara vara mest hela tiden. Inte ha några måsten utan göra vad som faller en in om det faller en in!

Jag brukar vilja åka iväg några dagar iallafall. Se någon ny plats. Insupa nya erfarenheter och upplevelser. Det berikar iallafall mitt liv. Att t ex åka till samma ställe varje semester skulle jag nog få fnatt på. Gud så tråkigt! Men många gillar ju det också och det är väl tur att man får välja själv.

Nåväl årets ”upptäckarresa” gick till Norge. Till Geiranger först och främst där vi hade hyrt en hytte i 2  nätter. Det blev en snabb resa. Effektiv dock. För vi reste både till Ålesund och åkte Trollstigen. Såg och besteg Dalsnibba. Njöt av en fantastisk utsikt från vår stuga i Geiranger. Hade mysiga stunder tillsammans. Precis som en upptäckarresa ska vara. Nåja vädret kanske hade kunnat vara lite bättre. Men men man kan inte få allt och man måste vara glad för det lilla som jag brukar säga.

För vädret visade sig verkligen från sin bästa sida då vi besteg Dalsnibba och jag kunde fota massor av fina kort på härligheten. För herregud vad vackert och mäktigt det var däruppe. Har du aldrig varit på Dalsnibba? Men människa åk dit säger jag bara!!!
Geiranger var också en fantastisk naturupplevelse. Så himla vackert. Trollstigen såg vi inte mycket av pga låga moln och regn. Men det är säkert jättevackert också. Ålesund är värt ett besök om ni är i närheten. Jättevacker gammal stad med en hel massa vackra gamla hus. Det gillar jag!
Här ser du några utvalda foton från vår resa. Fler finns på hundarnas sida. Och förhoppningsvis ska jag få till ett album snart också där alla bilder kommer ligga.
Håll till godo med dessa:

På sista tiden har jag inte varit så aktiv på Cancertjejerna som förut. Det är väl så att man ibland måste få en paus från ”eländet”. Sen tror jag också att det är olika faser i ens sjukdomsliv när man som jag har/har haft cancer. I början är behovet jättestort att få svar på sina frågor och sin oro. Dela sin sorg och sin rädsla. Liksom ”frossa” i eländet så att man känner sig än mer eländig själv. Det är en fas man nog måste gå igenom för att komma ut där på andra sidan och få ett annat prespektiv på sin sjukdom och sin framtid.
Där är jag nu. Jag har gått igenom alla de faser som de berättade om på min avdelning. Chock – förnekelse – reaktion – bearbetning – nyorientering. Nu kan jag se före och efter. Har börjat tro att jag har en lång framtid och utifrån min kunskap om min sjukdomsbild så försöker jag så långt jag kan leva som om varje dag vore den sista. Nåja nästan iallafall. Jag sorterar bort saker jag inte vill och gör mest det jag vill nuförtiden. Likaså med människor. Vissa personer som jag kanske haft i min närhet förut och som jag om inte älskat så iallafall tyckt om eller respekterat har ramlat ner på andra sidan och jag har tappat både förtroende och respekt för dem. Kanske var jag mer förlåtande förut och det är väl en fin egenskap. Men då livet är kort och man bör värna om sig och sitt mående så sållas såna energitjuvar bort i möjligaste mån.

Fortfarande säger jag vad jag tycker. Men förut kanske jag brydde mig mer om vad andra skulle tycka och tänka när jag vädrade mina åsikter. Idag formligen skiter jag i om jag är hatad av vissa. De människorna betyder ändå ingenting för mig. De har visat sådana sidor under årens lopp som gör att jag om inte föraktar så iallafall har noll respekt för dem som personer. Då handlar det om falska människor som visat så många dåliga sidor att jag är övertygad. Le och fjäska ena minuten för att i nästa bete sig illa och sticka kniven i ryggen på en.

Att ha olika åsikter berikar. Det är inte det jag försöker säga här. Men att diskutera i affekt och försöka med hårda ord och snäsighet få andra att tycka lika som en själv det är lågvattennivå tycker jag. Så såna personer tillhör inte längre de jag vill omge mig med. Sen kan man vara neutral i varandras sällskap men fjäska inte för mig i ena minuten för att i nästa ”hugga och slå” och ”klappa” mig på huvudet som om jag vore ett litet barn.

Jag har varit med om alldeles för mycket i mitt liv för att tåla sånt. Min ryggsäck är mer än full av elände för att jag ska acceptera att bli behandlad så.

Sådärja då fick jag ösa ur mig lite. Känns skönt.
Var mot andra som du själv vill bli bemött är ett bra ordspråk. Jag är både snäll, vänlig, omtänksam och kärleksfull mot människor som är det mot mig. Det finns alltid 2 sätt att bemöta människor och säga saker även såna som inte är så roliga att säga. Man kan säga dem konstruktivt och vänligt och man kan säga dem i nån sorts ”jag-är-bättre-än-dig” attityd med hårda ord och snäsighet. Jag föredrar att man diskuterar som i den första. Blir oftast bäst resultat då också.

Nåja nu lämnar vi det och återgår till det jag hade tänkt skriva om Cancertjejerna. Jag var in där idag och hittade denna fina ”dikt” där som jag vill dela med er. Jag har läst den många gånger men den är alltid aktuell. Nu är jag inte troende på nåt sätt mer än att jag har min egen tro. Aktiv religiös är jag inte och kommer inte bli heller. Men jag vill ändå dela dessa ord för de säger en del:

”En natt hade en man en dröm,
han drömde att han gick längst en
strand tillsamman med Gud.
På himlen trädde bilder av hans liv fram.

Han såg på varje bild två par fotspår i sanden,
ett par var hans och det andra paret var Gud.
När den sista bilden syntes såg han tillbaka på spåren.
Han upptäckte då att många gånger under hans liv fanns endast ett par fotspår. Han såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i hans liv.
Detta bekymrade honom mycket och han frågade Gud om detta;
”Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa Dig,
att du skulle gå med mig hela vägen.
Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv
finns det bara ett fotspår.
Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest.
Gud sade; Mitt barn, Jag älskar Dig och skulle aldrig lämna dig.
Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se
ett par fotspår, då bar jag dig’. ”

Av Mary Stevenson 1936

Det är väl lite så man kan känna efter man varit med om något som sjukdom eller annat. Att när det krisar då försvinner en del. Det blir kanske för jobbigt av olika anledningar att finnas där och lyssna på det jobbiga. Rädsla för sin egen del kanske är en orsak. Feghet en annan. Ytlighet en tredje. Ja det finns många anledningar till varför man inte orkar finnas där för någon i kris.
Det som är bra är att man ser de verkliga vännerna. De som kliver fram och verkligen visar att de bryr sig om.

Tack alla ni som är mina verkliga vänner. Som finns där för mig vad än det är. Som stöttat och visat att ni är klippor som jag kan vända mig till om det är för jobbigt. Ni vet alla vilka ni är. Tycker så mycket om er!!!

Bäst att sluta nu innan det kommer en massa mer ”pekpinnar”. Känner mig lite pek-pinnig idag nämligen. Nåt triggade igång mig och så blev det såhär

Ha en fin lördag
Kram Lisa

Sorg, rädsla och glädje i en salig blandning

Ja så ser livet ut för de allra flesta människor. En nypa sorg, en nypa rädsla, en nypa glädje, en nypa tacksamhet, en nypa ödmjukhet, en nypa tillförsikt, en nypa framtidstro, en nypa förväntan, en nypa förundran, en nypa kärlek……
En salig blandning som blir ”livets gryta”. En gryta man måste ”äta” oavsett vad för ingredienser den innehåller.

Ibland är den besk och äcklig. Ibland så njutbar och god. Het så den bränns och i nästa stund kall och smaklös. Men den puttrar på där på spisen och den både värmer och kyler vår kropp och själ.

Så måste det kanske vara…… livet. Det måste vara en nypa av allt. Men många gånger kan jag känna att vissa ”nypor” hade nog min soppa mått bättre av att slippa. Eller iallafall hade jag mått bättre av att slippa dem.

Det finns en mening med allt säger man. Men nej vissa saker finns det ingen mening med. Hatiskt våld finns det absolut ingen mening med. Inte heller när unga människor rycks bort från livet för tidigt. Jamän säger då nån att de är ämnade för nåt annat, nåt bättre nåt bortom det vi kan se och förstå. Ja så kan det vara i och för sig. Jag vet inte. Du vet inte. Men när jag inte vet och kan förstå så kan jag heller inte förstå just de orden. Kanske vill jag inte ens förstå.

Alla de bra och dåliga saker vi har i vår ”soppa” lär man sig saker av. Visst. Vissa kan vara väldigt bra att lära sig. Men jag vill kunna välja vad jag vill lära mig. Viss kunskap känner jag att jag kan vara utan. Den tillför mig ingen positiv energi utan tar bara energi och då känns den meningslös och bortkastad.

Kanske förstår jag en dag. Jag hoppas iallafall det. För är det här livet det enda livet och det är här och nu som gäller bara. Då känner jag mig lurad. Lurad på energi. Energi jag kunde haft till att göra något annat med. Något meningsfullt.

Många såna tankar far runt i huvudet på mig nu. Visst har jag haft dem förut också men det blev extra påtagligt just nu efter det som hänt.

Det händer saker i min närhet också som gör att dessa tankar virvlar extra mycket just nu. Sjukdomar som tar människor ifrån mig. Sjukdomar som föder oro för oss som står någon nära som drabbas av dem. Dödsbud som kommer som en chock och där man bara frågar sig – varför?

Ja livets soppa är just nu fylld till kanten och jag är så rädd den ska skvimpa över och fräsa på plattan. Men jag hoppas och tror att det är nog nu för ett tag. Att den får svalna och komma till ro för en stund. Så jag och många med mig får en sorts andrum. En paus att hämta kraft ifrån. En time-out från det heta, elaka och jobbiga. En tid med glädje och förväntan istället. Med kärlek och framtidstro. Med underbara möten och fantastiska upplevelser. En tid som ger massor av positiv energi till mig och andra.

Livet soppa kokar vidare…

Var rädda om er och varandra.
Kram Lisa